Jag vill berätta en mycket gammal historia om mannen som inte trodde på kärleken. Det var en vanlig människa, som du och jag, men det som gjorde den här mannen speciell var han sätt att tänka. Han tänkte: kärlek existerar inte. Han hade naturligtvis stor erfarenhet av att försöka hitta kärlek och han hade iakttagit människor i sin omgivning. En stor del av sitt liv hade han ägnat åt att söka efter kärlek, bara för att finna att kärlek inte fanns. Vart den här mannen än åkte brukade han säga till människor att kärlek inte är något annat än ett påhitt av poeter och en uppfinning av religioner, för att manipulera människans svaga sinne, få kontroll över henne och få henne att tro. Han sa att kärlek inte är verklig, och att ingen människa därför kan finna kärlek även om hon söker efter den.
Mannen var mycket intelligent och mycket övertygande. Han läste många böcker, han gick på de bästa universiteten och han blev en respekterad, lärd man. Han kunde ställa sig upp och tala på vilken offentlig plats som helst, inför vilken sorts människor som helst, och hans logig var mycket övertygande. Det han sa var att kärleken är precis som en drog: den ger ett kraftigt rus, men skapar också ett starkt behov. Man kan bli beroende av kärlek, men vad händer när man inte får sin dagliga dos? Precis som med en drog behöver man sina dagliga doser. Han brukade säga att de flesta förhållanden mellan två älskande är precis som en relation mellan en drogmissbrukare och hans langare. Den som känner det största behovet är som missbrukaren; den som känner ett mindre behov är som langaren. Den som känner minst behov är den som kontrollerar hela relationen.
Man kan se den här dynamiken så tydligt eftersom det vanligtvis i varje förhållande finns en part som älskar mest och en som inte älskar, som bara drar fördel av partnern som ger henne eller honom sitt hjärta. Man kan se hur de manipulerar varandra, man kan se att deras handlingar och reaktioner är precis som langarens och missbrukarens.
Missbrukaren, den som har det största behovet, lever i ständig rädsla för att inte få nästa tripp av kärlek eller av sin drog. Missbrukaren tänker: “Vad ska jag göra om hon lämnar mig?” Den rädslan gör missbrukaren ytterst possessiv. “Det där är mitt!” Missbrukaren blir svartsjuk och krävande på grund av rädslan att inte få nästa dos. Langaren kan kontrollera och manipulera den som behöver drogen geno matt ge fler doser, färre doser eller inga doser alls. Den som har det största behovet kapitulerar helt och kommer att göra allt han kan för att inte bli övergiven.
Mannen fortsatte med att förklara för alla varför kärlek inte existerar. “Det människor kallar kärlek är ingenting annat än en relation av rädsla som bygger på kontroll. Var finns respekten? Var finns kärleken de påstår sig känna? Det finns ingen kärlek. Unga par lovar varandra en massa saker inför Guds ställföreträdare, inför sin familj och sina vänner. att leva tillsammans för alltid, att älska och respektera varandra, att finnas där för varandra i lust och i nöd. De lovar att älska och värda varandra och ger löften och åter löften. Det fantastiska är att de faktiskt tror på löftena. Men efter bröllopet – en vecka senare, en månad senare, några månader senare – kan man se att inget av dessa löften har hållits.
Det man finner är ett krig om kontrollen för att se vem som manipulerar vem. Vem blir langare och vem blir missbrukare? Några få månader senare är den respekt de lovat att visa varandra försvunnen. Man kan se förbittringen, det känslomässiga giftet, hur de sårar varandra lite i taget. Det här växer och växer tills de inte vet när kärleken upphör. De fortsätter att vara tillsammans därför att de är rädda att vara ensamma, rädda för andras åsikter och fördömanden. Men var finns kärleken?”
Han brukade säga att han såg många gamla par som hade levt tillsammans i trettio, fyrtio, femtio år och som var så stolta över att ha levt så länge tillsammans. Men när de talade om sin relation menade de: “Vi överlevde äktenskapet.” Det betydde att en av dem hade kapitulerat för den andra; vid en viss tidpunkt hade hon gett upp och bestämt sig för att utstå lidandet. Den med den starkaste viljan och det minsta behovet vann kriget, men var finns flamman de kallar kärlek? De behandlar varandra som en ägodel: “Hon är min.” “Han är min.”
Mannen talade länge om alla anledningar till att han ansåg att kärleken inte existerar och han berättade för andra: “Jag har redan gjort allt det där. Jag tänker inte längre låta någon manipulera mitt sinne och kontrollera mitt liv i kärlekens namn.” Hans argument var logiska och han övertygade många människor med sina ord. Kärleken existerar inte.
En dag var den här mannen ute och promenerade i en park, och där på en bänk satt en vacker kvinna och grät. När han såg att hon grät blev han nyfiken. Han satte sig bredvid henne och frågade om han kunde hjälpa henne. Han frågade varför hon grät, och döm om hans förvåning när hon svarade honom att hon grät för att kärleken inte finns. Han sa: “Det är häpnadsväckande – en kvinna som tror att kärleken inte finns!” Naturligtvis ville han veta mer om henne. “Varför säger du att kärlek inte finns?” frågade han.
“Det är en lång historia”, svarade hon. “Jag gifte mig när jag var mycket ung, full av kärlek, full av illu8sioner och full av hopp om att jag skulle dela mitt liv med mannen i fråga. Vi lovade varandra att vara lojala, respektera och vörda varandra och vi bildade familj. Men snart förändrades allting. Jag var den hängivna hustrun som tog hand om barnen och hemmet. Min make fortsatte att satsa på sin karriär, och hans framgång och image utanför hemmet var viktigare för honom än vår familj. Han förlorade respekten för mig och jag förlorade respekten för honom. Vi sårade varandra och vid en viss tidpunkt upptäckte jag att jag inte älskade honom och att han inte heller älskade mig. Men barnen behövde en far och det var min ursäkt för att stanna kvar och göra vad jag kunde för att stötta honom. Nu är barnen vuxna och har flyttat hemifrån. Jag har inte längre någon anledning att stanna kvar hos honom. Jag får ingen respekt, ingen vänlighet. Jag vet att om jag hittar någon annan kommer det att bli likadant, för kärleken existerar inte. Det är ingen mening med att söka efter något som inte finns. Det är därför jag gråter.”
Han förstod henne så väl, omfamnade henne och sa: “Du har rätt; kärleken existerar inte. Vi söker efter kärlek, vi öppnar vårt hjärta och blir sårbara, bara för att finna egoism. Det sårar oss även om vi inte tror att vi ska bli sårade. Det kvittar hur många förhållanden vi har; samma sak händer om och om igen. Varför ens bry sig om att söka efter kärlek längre?
De var så lika varandra och de blev de allra bästa vänner. Det var en underbar relation. De respekterade varandra och tryckte aldrig ner varandra. De var lyckliga för varje steg de tog tillsammans. Där fanns ingen avund eller svartsjuka, för fanns ingen kontroll och inget ägandebegär. Relationen fortsatte att växa och växa. De tyckte om att vara tillsammans, för när de var tillsammans hade de så mycket roligt. När de inte var tillsammans saknade de varandra.
En dag när mannen var bortrest kom den underligaste tanke för honom. Han tänkte: “Hmmmm, kanske är det kärlek jag känner för henne. Men det skiljer sig från allt det jag har känt förut. Det är inte vad poeterna påstår att kärlek är, det är inte vad religionen påstår, för jag är inte ansvarig för henne. Jag tar ingenting från henne; jag har inget behov av att hon ska ta hand om mig; jag behöver inte klandra henne för mina svårigheter eller lämpa över mina svårigheter på henne. Vi har så roligt tillsammans, vi uppskattar varandra. Jag respekterar hennes sätt att tänka, hennes sätt att känna. Hon generar mig inte, faktiskt så besvärar hon mig inte alls. Jag är inte svartsjuk när hon är tillsammans med andra människor. Jag känner ingen avund när hon är framgångsrik. Kanske existerar verkligen kärleken, men inte så som alla tror?”
Han kunde knappt tåla sig tills han kom hem och fick prata med henne om den här märkliga idén. Så snart han började förklara sa hon: “Jag förstår precis vad du talar om. Samma tanke slog mig för länge sedan, men jag ville inte säga något eftersom jag vet att du inte tror på kärleken. Kanske finns kärleken, men inte på det sätt som vi trodde.”
De bestämde sig för att bli älskande och leva tillsammans och det fantastiska var att saker och ting inte förändrades. De respekterade fortfarande varandra, de stöttade fortfarande varandra och kärleken växte mer och mer. Även de enklaste saker fick deras hjärtan att sjunga av kärlek, eftersom de var så lyckliga. Mannens hjärta var så fullt av all den kärlek han kände att ett stort mirakel hände en natt. Han såg upp mot stjärnorna och fann den vackraste av dem alla. Hans kärlek var så stor att stjärnan började falla ner från himlen och snart höll han den i sina händer. Sedan skedde ett andra mirakel och hans själ smälte samman med stjärnan. Han var så intensivt lycklig och skyndade sig till kvinnan för att lägga stjärnan i hennes händer, för att på så sätt bevisa sin kärlek till henne. Men så snart han placerat stjärnan i hennes händer så kunde hon känna ett ögonblicks tvivel. Den här kärleken var överväldigande. I den stunden föll stjärnan ur hennes händer och gick sönder i en miljon små bitar.
Nu går en gammal man omkring i världen och svär på att kärleken inte finns. Hemma finns en vacker gammal kvinna som väntar på en man som fäller en tår över ett paradis hon en gång hållit i sina händer, men under ett ögonblicks tvivel låtit falla. Det här är historien om mannen som inte trodde på kärleken.
Vem begick misstaget? Vill du gissa vad som gick fel? Misstaget var mannens som trodde att han kunde ge kvinnan sin lycka. Stjärnan var hans lycka och hans misstag var att placera den i hennes händer. Lyckan kommer aldrig utifrån. Han var lycklig på grund av den kärlek som strömmade ut från honom; hon var lycklig på grund av den kärlek som strömmade ut från henne. Men så snart han överlämnade ansvaret för sin lycka till henne så krossade hon stjärnan, för hon kunde inte vara ansvarig för hans lycka.
Hur mycket kvinnan än älskade honom kunde hon aldrig göra honom lycklig, eftersom hon aldrig kunde veta vad han tänkte. Hon kunde aldrig veta vilka förväntningar han hade, för hon kunde inte känna till hans drömmar.
Om du tar din lycka och lägger den i någon annans händer, då kommer hon att krossa den, förr eller senare. Om du ger din lycka till någon annan kan hon alltid beröva dig den. Men om lyckan bara kan komma inifrån dig själv och är resultatet av din kärlek, då är du själv ansvarig för den. Vi kan aldrig lägga över ansvaret för vår lycka på någon annan, men när vi går till kyrkan för att gifta oss är det första vi gör att växla ringar. Du lägger din stjärna i din partners hand och förväntar dig att han eller hon ska göra dig lycklig, och att du ska göra henne eller honom lycklig. Det spelar ingen roll hur mycket du älskar någon, du kommer aldrig att bli det den personen vill att du ska vara. Det är misstaget de flesta av oss gör redan från början. Vi bygger vår lycka på vår partner och det fungerar inte på det sättet. Vi avger alla dessa löften som vi inte kan hålla och vi bäddar för att misslyckas.
Ur boken “Kärlekens Insikt” av Don Miguel Ruiz
