Den gamla skogshuggaren var trött och kall. Han försökte göra upp en eld för att värma kaffe. För att elden skulle ta sig slog han ett slag i luften med en tidning så att en vindpust bildades och smet in i glöden och satte sprätt på den. Elden flammade upp och gubbens ögon tändes också. Ett leende spred sig i hans ansikte av den sköna värmen och han hängde kaffekitteln på sin klyka över elden. Vinden fladdrade nervöst vidare. Han hade tänt elden och sett gnistan tändas i gubbens öga. Han var alltså en god vind. Han gjorde människor glada. Det fanns onda vindar också. Sådana som blåste snö i människors ansikten eller fällde träd i skogen i tävlan med andra vindar. Det fanns vindar som fyllde stolta, vita segel medan andra rev dem itu.

Den här vinden kände glädje i att hjälpa människor. Den liftade med en ångbåt och hjälpte till att hålla glöden vid liv. Ibland lekte han med andra vindar i skorstenen och blev svart av sot. Ibland roade han sig med att flyga tjutande ut ur kaptenens visselpipa. När han kom längre söderut blåste han kornet torrt på böndernas åkrar och höll regnet tillbaka tills de bärgat höet. När han yngling roade han sig med att segla på Europas floder och lärde sig både hur det är att vara människa och hur det är att vara vind. Det var inte så enkelt alla gånger, men hjälptes man bara åt så gick det bättre.

När han blev vuxen gav han sig ut på den stora oceanen. Han följde med ett skepp som skulle till Kina. Det var ett styvt arbete ty skeppet var stort och resan var lång. Vinden fick se många länder och pröva många arbeten, allt från att driva kvarnvingar och snurra munkarnas bönesnurror till att svalka böndernas böjda ryggar när de arbetade på fälten. Och han gladdes åt människornas leenden. Men roligast av allt var när han kom till Kina. Där hade människorna något som han aldrig sett förut. De hade flygande drakar av tunn papp som de höll med långa, tunna snören. Både barn och vuxna flög med drakar i alla former och färger. Även kejsaren hade en kejserlig drake som han flög med varje dag. Det var den praktfullaste draken av dem alla. Den ville vinden leka med och han lärde sig snart alla konster och trick, en ena mer våghalsig och halsbrytande än den andra. Till slut blev han så skicklig att kejsaren utsåg honom till kejserlig drakvind av första graden och det var den stoltaste dagen i vindens liv. Men nu ville han hem. Han kände sig inte ung längre utan ville hem till skogen där han föddes och träffa skogshuggaren som gett honom liv. Återigen gav han sig ut på de stora haven, men den här gången lät han yngre vindar sköta seglen medan han skötte vimplar och flaggor så att de smattrade slog i vinden och visade alla sina färger. särskilt när de närmade sig hamn.

Så kom vinden att möta alla sina gamla vänner. Åter gjorde han dem glada och vart han kom lämnade leenden efter sig. Men resan tog på hans krafter och ju närmare hemmet han kom, desto svagare blev han. När han äntligen kom tillbaka till sin barndoms skog hade han varit borta över ett år och han var lika liten och svag som den dag han föddes. Där satt den gamle skogshuggaren på en stubbe och njöt av den sköna solen som värmde hans gamla ansikte. Just då nådde vinden fram till honom och smekte hans hjässa. Den gamle mannen kände doften av åker och hav och äventyr i främmande länder och ett stort leende spred sig i hans ansikte. Det var det sista leendet som vinden såg, ty nu fanns han inte mer. Sådant var hans liv och sådan var hans död. Få hade tänkt på vinden när han levde och ingen saknade honom när han dog. Men alla som träffade honom blev glada därav och log en stund, innan leendena dog bort och livet gick vidare.

Skriven av berättaren Akajos