Handlar middag. Ensam, som så ofta. Hör någon vid fiskdisken säga: “Nej, skala räkorna får min man göra.” Tankarna flyger iväg. Vem har jag? Vem längtar efter mitt sällskap? Kör hem. Lagar middag. Äter. Ensam. Ser på tv med ett litet glas vin till. Två rätter. Är det nu jag borde må dåligt? Få ångest? Känna ensamhetens tyngd? Singel. Ensam. Är det så hemskt?
Men nej. Det märkliga är att det enda jag känner är trygghet. Harmoni. En stilla ro. Min själ trivs i sitt eget sällskap. Ingen att reta sig på. Ingen som lämnar toalettsitsen uppe. Ingen som sprider strumpor och kalsonger överallt. Men också – ingen att luta mig emot. Ingen att handla med. Planera livet med. Äta middagar tillsammans med. Ingen att kramas, pussas och gosa med. Ingen att dela tv-soffan med. Ingen alls.
Ska det alltid vara så här? Vill inte alltid vara ensam. Vill inte leva hela livet så här. Önskar att det vore enkelt. Att varje dag kunde fyllas med kärlek och samhörighet. Medan andra går på middagar, spelar familjespel eller går på fester, så mediterar jag. Tar hand om mig själv. Promenerar. Fotograferar. Tittar på tv. Pratar i telefon. Skriver på sociala medier. Och någonstans därinne – i både kropp och själ – viskar en känsla.
Jag vill dela mitt liv med någon. Uppleva äkta kärlek igen. Vill leva fullt ut. Lycklig. Vill åldras med dig. Min tvillingsjäl. ❤ Jag är tacksam för allt jag har, för allt jag skapat i mitt liv. Men en sak saknas. Den sista pusselbiten. DU.