Det var en gång en drottning som erbjöd en belöning till den konstnär som kunde måla den bästa bilden om stillhet.
Många konstnärer deltog i denna tävling.
Drottningen tittade på alla tavlorna, men det var bara två som hon verkligen tyckte om och valet stod mellan dem.
En bild föreställde en lugn sjö blank som en spegel som de omgivande höga bergen speglade sig i. Himlen var klarblå sånär som på några fluffiga vita moln.
Alla som såg denna bild tyckte att det var en perfekt bild av stillhet och frid.
Den andra tavlan hade också berg, men de var ojämna och kala.
Från en himmel i uppror blixtrade det och regnade kraftigt.
Utmed en sida på berget rann ett skummande vattenfall. Den här tavlan såg verkligen inte fridfull ut.
Men när drottningen tittade noga, såg hon bakom vattenfallet en liten buske som växte i en skreva i berget och där hade en fågelmamma byggt sitt bo.
Där, mitt i den våldsamma forsen satt fågelmamman i sitt bo . . . en bild av fullständig stillhet.
Vilken tavla tror du vann?
Drottningen valde den sistnämnda tavlan.
Vet du varför?
”Därför att”, förklarade drottningen, ”stillhet innebär inte att vara på en plats där det inte finns oväsen, besvärligheter eller hårt arbete.
Stillhet innebär i stället att befinna sig mitt i detta men ändå vara lugn i sitt inre.
Det är det som är innebörden av stillhet”.
Författare okänd