Att kunna visa sig svag. Att kunna säga förlåt. Att kunna hålla med någon annan än sig själv. Att medge att man har gjort fel eller har agerat på ett felaktigt sätt. Att fråga någon om hjälp.
Det kan kännas som ett nederlag.
Men jag hävdar att det är en otrolig styrka att kunna vara just ”svag”. Att kunna visa och stå för att man inte är perfekt. Att man faktiskt inte kan allt. Att man faktiskt inte är en superhjälte.
Jag tror nämligen att det är en tung börda att vara superhjälte. Att vara den som aldrig behöver fråga om hjälp. Som kan allt. Som vet allt. För det finns ingen sådan person. Vi behöver alla hjälp, stöttning och lärdom från andra. Det är så vi växer som människor och utvecklas i livet.
Allt-är-så-bra-hela-tiden-i-mitt-liv-syndromet är väl utspritt. Men vi har alla sprickor i fasaden. Det är inget skamligt. Det är inget fel. Ingen av oss lever ett perfekt och felfritt liv. I alla fall inte det ”perfekt” som de flesta tänker på. Det som ser bra ut utanpå men som kanske inte känns lika bra inuti.
Jag menar absolut inte att man ska lyfta fram det dåliga. Mer att man ska öppna upp en dörr mot ärligheten. Den sköra men vackra sanningen.
För jag tror att det blir lättare för oss alla att leva då. När vi slutar bry oss så mycket om hur andra ser på oss själva och våra liv.
När jakten på perfektion inte längre behöver vara livets viktigaste tävling.
När vi på riktigt förstår vad som verkligen betyder något.
Kärlek och POWERPEPP,
Skrivet av Marie Svensson ( http://www.mariesvensson.com )