Åh, vad jag älskar hur mitt hjärta öppnar sig –
förväntningar utan koppling.
Håller fast vid mina ideal
samtidigt som perspektiven ändras.
Jag är alltid mätt.
Vaxar och avtar
tills mitt gamla jag är överskyggad.
Jag är i min ofaserade fas.
Obekymrad och orädd.
Sluten smälter in i början
Jag svär,
Jag har kommit så långt att bara börja.
En lång blomning.
Allt, hela tiden
var lektioner som väntar på kvitto.
Det finns ingen besvikelse.
Det finns ingen misstro.
Det finns inget som ens kan skrämma mig längre.
Jag finner skönhet i orenhet.
Mina mörka sidor är lika levande som ljuset.
Jag trivs på strållösa platser.
Jag kommer inte att hysa skadan.
Min själ är inget förfallet hem.

Jag tar hand hela vägen ut
till mina kanter och gränser,
tills det finns trädgårdar i mina periferier.
Titta på min kärlek som blomstrar,
nå dit jag en gång inte ens kunde se.

~ ‘Flourishing’ av J. Raymond

~ Konst av Duy Huynh