En skröplig gammal man flyttade på äldre dagar till sin son, sonhustru och deras 4-årige pojke. Den gamle mannens händer darrade, hans syn var svag och hans gång vacklande. Familjen satt tillsammans vid middagsbordet. Men den gamle mannens darrande händer och svaga syn gjorde ätandet mycket svårt. Ärtor rullade på golvet och mjölk spilldes på duken. Sonen och sonhustrun blev irriterade och sonen sa: ”Vi måste göra något åt min pappas spillande och grisande vid matbordet. Jag har fått nog av all mat som ligger på golvet efter honom”
Sonen och sonhustrun bestämde sig då för att flytta pappan till ett eget litet bord i hörnet av köket. Där kunde pappan sitta i lugn och ro och äta medan resten av familjen kunde njuta av måltiden vid sitt bord. Eftersom pappan hade slagit sönder några tallrikar fick han i fortsättningen äta i en träskål.
När familjen tittade bort mot pappan kunde dom ibland se en tår i hans öga, med det enda dom sa till honom var tillrättavisningar när han tappade bestick på golvet eller spillde sin mat 4-åringen tittade på det hela med tystnad. En kväll innan maten satt den lille pojken och lekte med små träbitar. När hans pappa frågade honom vad han gjorde berättade pojken att han höll på att göra en träskål åt mamman och pappan så att dom kunde ha något att äta i när dom blev gamla.
Den kvällen tog mannen sin pappas darrande hand och ledde honom till familjens bord. Så länge han levde fick pappan sitta vid övriga familjens bord och äta. Och av någon anledning brydde sig sonen eller hans hustru inte om ifall pappan tappade gaffeln på golvet, spillde mjölk eller sölade ner bordsduken.
Författare okänd